Tonåringar utan riktning och vuxna utan plan – det är inte barnen som brister

Tänk om alla de platser han borde ha varit på helt enkelt inte längre finns – om inte mamma och pappa har 1 500 kronor över i månaden och ork nog att hålla koll på både scheman, skärmtid och sociala medier?

Som en expert uttrycker det krasst:
”Staten tog bort de gratis och billiga platser där ungdomar kunde vara. Kvar finns gatan, gamingrummet och klubbar med överpriser.”

När samhället sviker och kallar det uppfostran

Det är lätt att bli arg. På tonåringar med attityd, ungdomar som glider in i digitala ekokammare, barn som är ”för mycket” och ”för lite” på samma gång.

Men om du tittar dig omkring är det inte de unga som drog ur kontakten till ungdomsgårdar, fritidsaktiviteter och vuxna med tid att lyssna. Det var politikerna. Nedskärningar. Budgetbeslut. Och så får lärarna gamla kursplaner och förväntas lösa allt på 40 minuter en fredagseftermiddag i ett ämne som prioriteras strax efter idrott och ”övrigt”.

Föräldrar med ansvar – men utan manual

Och föräldrarna då? De förväntas bara ”veta vad de ska göra”.
Men tänk om de inte vet? Tänk om de själva scrollar, ghostar och fastnar i jämförelsekultur? Tänk om de aldrig fått lära sig hur digitala gemenskaper fungerar, hur psykologisk manipulation ser ut – eller vad TikToks algoritmer faktiskt gör?

Då står vi där med unga som försöker hitta sin plats i en värld där ingen visat dem vägen – och där gemenskap ofta först erbjuds av fel personer.

Som en expert säger:

”Vi har sårbara barn och tonåringar som försöker förstå sin plats i världen utan stöd, utbildning eller riktning. Det gör dem öppna för destruktiva grupper som livnär sig på deras osäkerhet.”

En giftig spiral vi själva skapat

Det är inte ungdomarnas fel att samhället börjat likna en plats där bara vuxna har tillträde – och där dörren till trygga sammanhang låsts med skylten: ”Det finns inte pengar.”

Vi har skapat en spiral där unga trycks ut, missförstås och dras in i hårda digitala gemenskaper som bygger identitet genom ett ”vi mot dem”-tänk. Och när vi ser hur fel det gått, blir vi upprörda – men sällan nyfikna på varför.

Kanske är det dags att titta inåt

Vill vi ändra något måste vi sluta lägga allt ansvar på barn och unga. Vi måste titta på systemen runt omkring dem – och på de vuxna som borde vara deras kompass, men som blivit osäkra medpassagerare i en storm av skärmtid, splittrat fokus och förlorad närvaro.

För det är inte barnen som brister.
Det är vi som glömde att ge dem en plats – både fysiskt och mentalt.

Vårt team kan ha använt AI för att assistera vid skapandet av detta innehåll, som har granskats av redaktörerna..